Jag har äntligen fått ett ord för min känsla. Det är en stor sorg jag bär på. Min sorg tar dessutom aldrig slut. Den började när jag var 6 år och än idag påverkas jag.
När jag var 6 år skildes mina föräldrar.
Jag upplevde då en smärta och sorg över att det varma trygga familjelivet bröts upp.
Kvar fanns en känsla av otrygghet. En känsla av ovisshet. Frågorna då inom mig var många. När kommer jag träffa pappa igen? Älskar pappa mig?Varför lämnade han mig?
Tufft för en 6-åring att tackla.
Jag hade ingen att prata med, kändes det som.
Min trygghet just då var min farmor. Hon passade mig från att jag var 8 mån tills jag var 12 år. Vilken klippa!
Jag bodde hos mamma tills jag var ca 16 år. Varannan helg hos pappa och två veckor på sommarlovet. Alltid helgen före jul. Vi kallade det lilla julafton.
Mamma hade sett till att hon alltid fick ha oss på julafton.
När jag var 16 flyttade jag till pappa. Han jobbade borta på veckorna så då hade jag lägenheten för mig själv.
Livet med mamma var ganska otryggt. Jag fick bli vuxen stor och duktig fort. Hon festade mycket. Hon hade många olika karlar. Hon umgicks med människor som med finare ord befann sig utanför samhällets norm.
Att jag inte hamnade där själv tackar jag någon skyddsängel för. Att jag inte röker eller har provat droger är jag stolt över mig sjäkv för. För det är inte mina föräldrars förtjänst.
Pappa har haft ett antal olika kvinnor i sitt liv han med. Jag har aldrig kännt mig omhuldad av någon av dom. Jag har aldrig tagit till mig någon man eller kvinna som extramamma eller extrapappa.
Jag är glad över att jag inte har några halvsyskon.
Varje gång jag sett hur en bra kärnfamilj fungerar har det huggt till i mitt hjärta.
Mamma dog i mars 2013. De närmsta 13 åren innan hon dog hade mamma och jag en konflikt. Den berodde på att jag från första gången jag träffade mammas sambo förstod att hon återigen träffat en man med alkoholproblem. Jag visade mitt missnöje över detta val tidigt. Mamma försvarade honom och slätade över hans problem. Hon valde honom framför mig. Hon svek mig om och om igen. Vid flera tillfällen blev sambon våldsam när han drack och hon lovade att lämna honom. Men återigen svek hon sitt löfte.
Ett sådant tillfälle jag aldrig kommer glömma är när hon bojkottar min stora 25-års fest för att sambon inte är välkommen. Där står jag och gråter inombords och hittar på någon ursäkt när gästerna undrar var mamma är.
Hon svek dessutom mig genom att inte engagera sig speciellt för sitt barnbarn. Det var för långt att åka, sa hon.
Hur många gånger har jag inte skämts över min mamma. Det finns så mycket jag skulle kunna räkna upp men jag behåller det för mig själv.
Vår konflikt följde med mamma ner i graven. I början tyckte jag att det var jobbigt att vi inte försonades innan men, som Henke sa, mamma var inte mogen att diskutera situationen med mig.
Min pappa har också svikit mig många gånger. Tänk att ens föräldrar kan påverka, trots att man nu är vuxen. Jag fick det förklarat en gång att inför mina föräldrar kommer jag alltid känna mig som en liten flicka. och det är den lilla flickan som känner sig sviken.
Jag sitter just nu i bilen på väg hem från min barndoms stad Göteborg. Men det är med en ledsen känsla i kroppen.
Min bror, pappa och morfar bor där.
Vi hälsade bara på min morfar.
Min bror har jag ingen kontakt med sedan i somras då vi blev osams över hur vi skulle hantera mammas bankkonton.
Min pappa skickade ett brev strax före jul om att han inte ville fira jul med oss. Han tyckte att vi hade så dålig relation. Vilket jag inte riktigt förstår. Vi träffades senast i slutet på oktober när Henke fyllde år. Med min bror har han ingen kontakt.
Återigen blev jag sviken av min pappa.
Jag är riktigt trött på det. Funderar på att säga upp kontakten helt för att slippa den känslan. Gillar den inte.
Jag blir så ledsen för barnens skull. Dom har ingen som bryr sig lite extra om dom. Deras farmor och farfar finns ju inte heller längre. Det gör så ont i mitt hjärta när jag tänker på det! Jag blir så
avundsjuk när jag ser mor/farföräldrar på stan med sina barnbarn. De ser så mysigt ut. Det är en stor sorg att mina barn förlorar den kontakten med den äldre generationen!
Jag kommer aldrig att svika mina barn. Jag kommer alltid att finnas där för dem och stötta dem!
Skickat från min Samsung Mobil
