Året som gått har sannerligen varit ett händelserikt år.
Känslorna har åkt berg och dalbana.
Det har dessutom varit ett år då jag känt mig väldigt trött.
Året började med att jag efter ett intensivt arbete tog min efterlängtade förskollärarexamen.
Jag arbetade på förskolan samtidigt som vi tog hand om Henriks pappa Tage. Då jag var höggravid så tröttade detta mig. Vi bestämde att 7 mars skulle bli min sista arbetsdag. Jag behövde vara hemma och vila inför förlossningen.
Men någon vila fick jag inte. Dagen efter kom det där telefonsamtalet som förändrade allt..
Jag minns det så väl.
Jag hade precis vilat med Albin på e.m. Jag tittar på mobilen och har flera missade samtal från min bror. Inget konstigt i sig för om han bestämt sig för att prata med mig så ska det gärna ske på en gång.
Jag lyssnar av mobilsvaret.
Mikael svamlar något om att mamma är sjuk.
Jag ringer upp honom direkt. Det är min morfar som svarar.
Hon är borta säger han. Elaine är borta.
Vad menar du, säger jag. Är mamma död, frågar jag.
Det frågar jag flera gånger. Morfar är ju ändå 80 år så det gäller ju att jag förstår vad han menar.
Så gick det till när jag fick veta att min mamma var död. Detta hände den 8 mars. Den 18 mars skulle hon fyllt 59 år.
Hon dog av en kraftig hjärtinfarkt. Hon segnade ner och vaknade aldrig upp igen.
Efter samtalet packade vi och bokade hotell. Dessutom hann jag med ett bm besök för att se att bebben mådde bra. Jag hade 8 v kvar till bf.
I Göteborg fick jag titta på min döda mamma. Det var första gången jag såg en död människa. Men det var bra för då förstod jag att det var på riktigt.
Vi besökte dessutom begravningsbyrån och bestämde det viktigaste inför begravningen.
Väl hemma igen var det många telefonsamtal att ringa för att avsluta mammas alla abonnemang. Däremellan försökte jag vila min höggravida kropp samtidigt som jag skulle underhålla min 2.5 åring.
Ja. Trött är bara förnamnet. Men på något sätt tog jag mig igenom dagarna fram till begravningen.
Begravningen ägde rum den 2 april. Jag hade 5 v kvar till fl.
Det var riktigt skönt att få begravningen överstökad.
Sedan kom då dagen då vi fick träffa vårt ljus i mörkret. Vår underbara lilla dotter Linnea föddes den 5 maj. Hon lyser verkligen upp våra dagar.
Hon fick dock en tuff start i livet. Hon fastnade med höger axel vid fl och har haft svårt att röra sin arm. Om armen kommer ha samma rörelseförmåga som vänsterarmen det får tiden utvisa.
Syskonkärleken mellan mina barn, Albin och Linnea, värmer mitt hjärta dagligen. Vad rik man är när man har barn!
Strax efter Linneas födelse kom nästa dödsfall.
Henriks pappa dog av proppar i hjärnan. Den 17 maj. Han blev 72 år. Han hann inte träffa Linnea men hon hedrade honom på begravningen.
Sommaren bjöd på härligt väder. Dop i slutet på sommaren och sedan firade vi Albins 3 års dag.
Mitt i allt det härliga sommaren för med sig, tömde vi Henriks föräldrahem. Med alla känslor det innebär. Sedan såldes huset.
Det som gör bearbetningen av mammas dödsfall svårare är att hennes sambo inte tillåtit oss att komma in i lägenheten för att gå igenom hennes tillhörigheter. Det hoppas jag att vi får under 2014. Kronofogden har lovat hjälpa oss med det efter att mammas sambo blev fälld för olaga hot mot min bror i rätten.
Ja. Som jag ser det så kan 2014 bara bli bättre än det här året!
Det jag tar med mig är tanken att det kan gå så oerhört fort att mista någon man håller kär.
Jag önskar er Ett Gott Nytt År.
Kram till er som läser, jag hoppas ni fortsätter med det.
Skickat från min Samsung Mobil
