Albin blir skrikarg då och då när han tycker att mamma och pappa har fel.
Vi pratar dagligen om hur man använder vår soffa och fåtölj.
Jag och Henrik tycker inte att vi hoppar, går eller springer i soffan.
Vi har försökt förklara vad som kan hända för Albin om och om igen. Vi har berättat att han kan slå sig så ambulansen får komma.
Inget biter.
Jag försöker få honom att komma ihåg den gången han ramlade i soffan och slog i en leksak som låg där och hur ledsen han blev. (Hände inget allvarligt, men kunde gjort)
Idag hade vi återigen denna diskussion.
Albin säger då.
Jag kan inte ramla! Inte idag!
Han är så övertygad.
Vilka argument slår det.
Helst skulle jag då vilja lämna honom där och vänta på att något händer och säga Vad var det jag sa!
Men det gör man ju inte med sina barn. Jag vet ju bättre hur illa det kan bli. Jag sitter nära och låter honom hållas en stund tills jag avleder med en annan bättre aktivitet.
Hade jag haft denna diskussion på jobbet hade jag fått ge mig och se kollegan köra sitt race och själv inse att det inte fungerar. Jag hade givetvis inte sagt Vad var det jag sa!
Det är jag för ödmjuk för. Men jag ber om att få testa mitt sätt...
Skickat från min Samsung Mobil
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar